Örtmedicin

Örtmedicin – läkemedel från växtvärlden – används inom många olika medicinska riktningar för att stödja kroppens normala funktioner och påverka specifika skeenden i kroppen.

Örtmedicin – phytoterapi eller fytoterapi – innebär användande av läkemedel från växtvärlden. Att använda växter i behandlande syfte är en urgammal företeelse. Dokument från tusentals år f.Kr. vittnar om örtmedicinens utbredning i länder som Indien, Kina och Egypten. Många av de ca 700 läkemedel som nämns i Ebers papyrus från ca 1 500 år f.Kr. används än i dag som läkemedel; även penicillinet var känt i det gamla Egypten. Örten aloe vera, som ett exempel, nämns i gamla testamentet som hälsoblomma, och lämningar av växten har hittats i Egyptens kungagravar. Hippokrates och andra läkare skrev tillsammans 72 böcker kallade Hippokraterna, vari över 400 örtmediciner omnämns.
Dioscorides på 100-talet f.Kr. är författare till ett verk som upptog 600 örter och som användes fram till 1500-talet. Under medeltiden spreds örtkännedom från klostren i Europa. I Norden hade vikingarna en dokumenterad örtkännedom som levt vidare i folkmedicinen.

Örtmedicinen innefattar, förutom det som vanligen menas med ”örter”, även träd, ormbunkar, havstång eller lavar, och såväl hela växter som delar används. Läkemedlen inom fytoterapin kännetecknas av att de innehåller allt som biogenetiskt lagrats i växten, och inte bara isolerade eller på syntetisk väg framställda kemikalier. Många läkemedel inom den vanliga medicinen (skolmedicinen) härstammar från växtvärlden, men framställningssättet och även användningssättet skiljer sig för det mesta från fytoterapin.

Örterna sägs i regel ha en adaptogen (anpassningsbar) verkan. Med det menas att de är verksamma på vissa organfunktioner beroende på deras tillstånd, och de används för att understödja nedsatta organfunktioner. Örtmedicinens syfte är framför allt att främja de stärkande och självläkande processerna i kroppen.

Redan i Kina och Indien, och senare även i Europa, trodde man på ett samband mellan växternas form, lukt, färg och smak och deras medicinska verkan (den s.k. signaturläran).

Verksamma ämnen

Läkemedelsläran, materia medica, beskriver de ämnen som är medicinskt verksamma. Det finns en rad olika verksamma beståndsdelar i växter, uppdelade i olika kategorier. Dels innehåller växterna de mer ”matnyttiga” ämnena som är kända från näringsfysiologin, såsom kolhydrater, lipider (fettämnen), proteiner, vitaminer, mineraler och spårämnen. Dels kan de innehålla följande verksamma beståndsdelar i större eller mindre utsträckning.

Alkaloider

Kvävehaltiga och fettlösliga basiska ämnen. De tas lätt upp i kroppen genom slemhinnorna och delvis även genom huden, däremot inte genom magsäckens slemhinna på grund av dess sura miljö.
Väl inne i kroppen fördelas alkaloider snabbt i blodet och kommer lätt in i de enskilda cellerna där de utövar sin verkan. Många alkaloider är mycket verksamma och en del är giftiga. Det finns t.ex. mer än 50 olika opiumalkaloider, varav morfin är en.

Garvämnen

Kvävefria organiska ämnen som har en sammandragande effekt på hud och slemhinnor. Genom denna verkan skapar de en skyddsbarriär mot t.ex. infektioner och minskar vävnadens känslighet för kemisk eller mekanisk påverkan. Garvämnena har även en lokalbedövande effekt. De används främst för sin antiseptiska och inflammationshämmande verkan. Ekbark innehåller mycket garvämnen.

Eteriska oljor

Flyktiga organiska ämnen av oljelik konsistens och med mer eller mindre aromatisk doft. De är svårlösliga i vatten men utvinns med hjälp av vattenånga. De tas lätt upp genom huden och i inandningsluften via lungorna och genom slemhinnorna i mag-tarmkanalen. De verkar lokalt retande och kan förbättra blodcirkulationen i hud och slemhinnor samt har
en rad andra effekter. Till exempel verkar eterisk olja i kamomill starkt inflammationshämmande.

Glykosider

Organiska ämnen som består av två ämnen: en del är socker (glykos) och en del är något annat ämne, t.ex. alkohol.
En del glykosider är vattenlösliga, andra inte. Glykosiderna är mycket verksamma och ibland starka gifter. Ett exempel på en glykosid som påverkar hjärtat finns i digitalis purpurea, fingerborgsblomman.

Saponiner

De liknar glykosidernas kemiska sammansättning. De kan vara sura och då svårlösliga eller olösliga i vatten eller neutrala, vattenlösliga. Saponinerna bildar skum i vatten. De påverkar slemhinnorna i kroppen och används bl.a. som slemlösande medel vid luftrörskatarrer.
De kan även främja upptagningen av andra ämnen via slemhinnorna eller huden. Saponiner finns t.ex. i gullviva och gullris.

Bitterämnen

De har en bitter smak, och några växter med hög halt av bitterämnen, såsom malört och kalmusrot, används för att stimulera aptiten och främja matsmältningen.

Slemämnen

De består av sammansatta sockerarter som delvis är vattenlösliga och sväller i vatten. De har främst en lokal inverkan på hud och slemhinnor och kan skydda mot irritation. Linfrön och hästhov är exempel på örter med hög halt av slemämnen som används vid inflammationer i mag-tarmkanalen eller i luftrören.

Organiska syror

Exempel på detta är oxalsyra och citronsyra som fungerar som milda avföringsmedel.

Beredning

Örtmedicin kan beredas på olika sätt, beroende på växternas verksamma ämnen och hur dessa lättast kan utvinnas och tillgodogöras av kroppen. Det vanligaste beredningssättet är kanske infusion, där kokande vatten hälls över örten, varefter det hela får dra i ett visst antal minuter för att sedan silas och drickas.
Dekokt innebär att örten kokas i vatten 15-30 minuter. Även flytande extrakt eller tinkturer som bereds på olika sätt förekommer. Beredning, dosering och tillämpningsområde kräver noggrann sakkunnig ledning.

Lämna ett svar